Hej!
Nu har jag väl kommit över det som hände mig i Jönköping. Men det gjorde ont....! Jag var glad och förväntansfull när jag satte mig på tåget i torsdag för att åka till Jönköping. Men hur dagen eller dygnet hade jag inte en aning om för jag visste ju inte vad de skulle tänkas att göra. Resa ner med tåget och bussen till sjukhuset Ryhov gick smidigt och bra. Lite stolt var jag allt över mig själv just där och då. Jag med mitt usla lokalsinne hittade. Jag var i god tid och hann ta en kopp kaffe på caféet innan det var tid att gå till kassan. Jag betalade och fick mina kvitton, så långt var det helt normalt tyckte jag. Men sedan fick jag konstiga vibbar från alla i vita och gröna rockar. Jag fick vänta över en timme innan jag blev inkallad i undersökningsrummet. Doktorn tog mig i hand men så mycket mer var det inte. Namnet på doktorn hade jag ju i kallelsen, behöver “guds gåva” till läkarkosten presentera sig eller? Jag säger i alla fall mitt namn, det hör väl till god ton tycker jag. I undersökningsrummet var det en person till, i grön mundering som varken presenterades sig eller tittade åt mitt håll, bara det gjorde mig avståndstagande. Sedan blev jag visad till en stol med en nonchalans som irriterade mig kolossalt mycket. Det blev inte bättre sedan när jag blev förflyttat runt i rummet med stolen med lite för mycket vårdslöshet. Det här kändes inte bra, jag ville redan nu åka hem, så här illa hade jag aldrig upplevt ett läkarbesök någon gång tidigare. Visst jag har väl träffat någon annan läkare som jag nästan spytt galla över men det här tog priset. Under tiden mitt besök var hos denna läkare så var det en hel del människor som gick in och ut ur rummet. De pratade hela tiden med varandra med ryggen mot mig och sedan när de frågade och jag svarade så fick jag många typer av tillsägelse för att jag svarade. Men sedan sa de åt mig att följa med personen i grönt. Jag hade ingen aning var de skulle föra mig någonstans. Men jag blev visade till några stolar där jag fick vänta en bra stund. Jag fick sedan komma in till en annan person i vit rock, vad skulle hända nu tänkte jag. Personen visade sig vara en optiker och han kollade upp mina båda ögon. Rätt som det är säger han spydigt
– Ta ut linserna. Jag som nu har blivit riktigt nervös och känner mig nästan panikslagen blir nu nästan gråtfärdig. Jag tycker det är oerhört jobbigt att handskas med linser på okända ställen. Hemma får göra min vanliga proceduren som jag känner en stor trygghet i. Min panik växte då jag inte hittade den lilla sugpropp som ska hjälpa mig att få ut ena linsen lättare. Optiker, läkaren och “den gröna” står i rummet och pratar sinsemellan och bryr sig inte om mig för fem öre. Men sedan får jag i alla fall höra spydigheter om att det inte går tillräckligt snabbt med mina linser. Under denna tid har jag tänkt på varför i all väders namn ska jag ta av mig linserna på höger öga när det var vänster öga jag skulle få hjälp med här i Jönköping. Jag ska få linser så jag kan köra bil igen säger läkaren till slut och bara går sin väg. Där jag sitter nu får jag göra en ny synundersökning. Det har ju aldrig gjort förut verkar de tro. Under synundersökningen får jag frågor där jag hela tiden får försvara syncentralen i Örebro. Jag får prova 2 nya linser och de ska vara jätte bra säger denna optiker. Jag undra nu vad min optiker i Örebro säger om det här! Jag är lite jävlig när jag hoppas att det här är linser jag redan har provat och som inte alls fungerar. Men är de här de bästa och rätta så får det väl bli dem. Jag ska väl i alla fall ge receptet som jag fick i Jönköping till mina optiker i Örebro. Jag vill aldrig åka till detta sjukhus någon mer gång. Låt mig slippa! Jag betalar hellre 80 kr och blir behandlad som jag tycker känns rätt och bra istället för att betala 300 kr och få det värsta bemötande jag någonsin har fått!
Dagens mening är ” Vi ser inte saker som de är –vi ser saker som vi är”.
Kram Anna
