Hej!
Idag har jag kämpat med att få tillbaka den normala dygnrytmen, sova på natten, när det är mörkt,mellan 23 och ca 07 och vara vaken på dagen. Det har gått bra men jag fick ett telefonsamtal från Arbetsförmedlingen och av det fick jag lite dåligt humör, som vanligt. Det är bara jag som gör fel och inte gör som de vill. Men att jag har bett om hjälp flera gånger under min "sjukskrivning" vill de inte höra talas om. De ifrågasätter min situation pga att jag inte har något sjukintyg längre. Vad är det för ställe egentligen, hjälp till när jag ber om hjälp istället för att klaga sedan. De säger en sak ena gången och jag följer det och sedan får de för sig något annat nästa gång. Så vad/hur/när/ ska jag saker och ting så de blir nöjda. Jag ska dit imorgon för jag måste ha en underskrift på bidraget det får mig alltid på dåligt humör.
På eftermiddagen hade jag tvättid och märkte då att jag hade nästan slut på sköljmedel. Så för att spara tid så tog jag med Totte i bilen och åkte till Lidl. Där ställde jag bilen och jag och Totte tog en promend därifrån, visst vi brukar gå där i vanliga fall. Vi skulle gå, tänkte jag en runda lite längre bort. Det blåste ju en hel del men det var inte kallt. När vi skulle svänga av för att gå det extra rundan hände det som jag fasar för varje dag egentligen. Mina linser åkte åt sidan och fastnade under det undre ögonlocket. Vad gör jag nu? tänkte jag. Hur ska jag kunna köra hem bilen? Vi vände mot Lidl och bilen. Nu var jag arg och ilsken och samtidigt "toanödig" men Totte var jätte duktig. Under promenaden till bilen måste jag ha sett rolig eller rättare sagt full ut för jag krockade med stenbumlingar och farthinder för cyklister. Vi kom i alla fall fram till bilen helsinnande. In med Totte i buren och för att sedan sätta mig fram för att på bästa sätt få ut linserna. Jag lyckades med det jag väldigt sällan lyckas med, nu kunde jag få dem att flytta sig till det rätta läget. Vilken tur! Jag handlade och sedan hem för att fortsätta tvätta. Det hände igen att linserna hoppade fel, just när jag skulle gå sista nattrundan med Totte så hände det. Tur att vi inte var längre bort, der var bara att gå hem!
Kram Anna
